NÄR ELITERNA UTMANAS TAR DE TILL HAT OCH SMUTSKASTNING | Sverigedemokraterna i Höganäs

NÄR ELITERNA UTMANAS TAR DE TILL HAT OCH SMUTSKASTNING

Vi får allt oftare höra att demokratierna hotas av fascism och partier med olämpliga ”rötter”. Men det är en ohederlig reaktion på att politikens makthavare utmanas. Intressantare är att diskutera varför väljarna väljer bort gamla makthavare.

I medierna får USA:s förre utrikesminister Madeleine Albrigth stort utrymme när hon publicerat en bok med titeln ”Fascism en varning”. Min första tanke blev att hon var en Clinton-medarbetare – och Hillary Clinton förlorade presidentvalet mot Donald Trump.

Albrigth är alltså en förlorare. En dålig förlorare. Hon tillhör de politiska etablissemang som känner hur makten glider dem ur händerna.

Och det är väljarna i demokratiska västländer som fritt, frivilligt och enligt sina egna beslut väljer bort etablissemangen. Det är tack vare demokratin dessa eliterna faller. Utvecklingen är bevis på att demokratin fungerar.

Men för makthavarna i USA och Europa blir det ett ”hot” mot demokratin när de själva inte får vara kvar vid köttgrytorna.

Det makthavarna gör när de själva sitter löst är alltså att smutskasta demokratin och dess funktionssätt. Man hatar och stämplar sina utmanare som extremister istället för att ta sakliga debatter om samhällsutvecklingen.

Etablissemangen erkänner inte att det i levande demokratier alltid ska finnas en opposition som kan ta över regeringsmakten när de gamla makthavarna inte längre har folkets förtroende. Det är inget hot, det är folkets möjlighet att utkräva ansvar.

Men varför väljer folk bort de gamla etablissemangen? Mitt svar är att de inte för en politik som väljarkåren i respektive land instämmer i. Med globaliseringen har de politiska eliterna slutat försvara nationalstaten och dess funktioner. Istället har man bejakat gränslöshet.

Resultatet har blivit stora migrationsströmmar från Mellanöstern och Afrika som nu undergräver välfärdsstaternas förmåga att leverera sociala tjänster som skola, omsorg och sjukvård, och försämrar tryggheten på gator och torg genom skjutningar, våldtäkter och annat kriminalitet (normaltillståndet i de länder man lämnat).

Det har i årtionden funnits en opinion mot ökad migration i länder som Sverige, men politikerna har för varje år ökat migrationen. I Sverige beviljades förra året över 133.000 nya uppehållstillstånd samtidigt som regeringen hävdade att invandringen nu är mycket liten.

I en demokrati kan inte politiker föra en politik som går stick i stäv med den folkliga opinionen år efter år utan att det får stora effekter. Väljarkåren slutar rösta på de gamla vanliga partierna och väljer istället nya som mer ligger i linje med vad väljarna själva prioriterar.

Skälet till att västländers makthavare vill stämpla demokratier som Polen och Ungern som antidemokratiska är, paradoxalt nog, att deras regeringar agerar demokratiskt och följer folkviljan i att begränsa invandring för att kunna slå vakt om ländernas egna traditioner och kultur.

Istället för att smutskasta de politiker som fått starkt folkligt stöd i Polen, Ungern, Italien och Österrike borde makthavarna i övriga Europa fundera på varför folk ger så starkt stöd till konservativa och nationellt bejakande partier.

För mig handlar det om att de breda folklagren vill ha en annan balans än jetset-etablissemangen som anser sig begränsade av nationsgränser. Observera mitt ordval: balans. Varje land, inte minst Sverige, behöver frihandel över gränserna. Materiell rörlighet gynnar i längden alla. Men när det kommer till kultur, tradition, trygghet, lag och ordning måste rörlighet för människor underkastas betydligt fler hänsyn än materiell rörlighet.

De partier som förstår detta får ökat folkligt stöd, och de etablissemang som stämplar denna balans som extremistisk förlorar sitt folkliga stöd. Svårare än så är det inte.

Dick Erixon, Samtiden, 2 februari 2019